nästan 40 veckor..

.. bodde bebisen i min mage. nu ska jag skriva ner lite minnesvärt från min graviditet med mini-Pärlan.

Veckorna 1-12
Min mens var typ två dagar sen när jag kissade på stickan som talade om för oss att jag var gravid. SKRATTIGT PIRRIGT LÄSKIGT är de ord jag tror bäst beskriver känslorna som rusade i kroppen då. För en sak ska sägas, även fast Mini var väldigt planerad och efterlängtad så var det en liten kall chockvåg som sköljde över mig då jag sneglade på stickan och såg ”Gravid 2-3 veckor”. Oåterkalleligt! Tiden efter kämpade jag med att försökte BEGRIPA att det växte en liten liten bebis i min kropp. Ville njuta, insupa och ta till vara på varje liten del av graviditeten. Samtidigt var jag mest hysteriskt trött och lite orolig över om det lilla livet skulle stanna kvar i magen. All energi gick åt till jobbet och på helgerna låg jag klubbad i soffan med nästan som en sjukdomskänsla i kroppen. Ville mest äta pommes frites och titta på tv-serier och tv. Kunde tyvärr inte uppskatta mysigheten riktigt då utan kände mig mest låg och tråkig.

Det var alltså inte den mest peppiga tiden tyvärr, mitt otåliga pucko. Ville bara snabbspola till vecka 13 och berätta för hela världen samtidigt som det kändes superläskigt att outa graviditeten. Om jag minns det rätt berättade Koffe för sina päron typ samma vecka som vi själva fått veta. Var så sjukt nervös! Kan inte förstå i efterhand men jag var väl nojig och skör inför andras reaktioner. Svärisarna blev chockade och glada, vi väntade ju i samma veva på att deras första barnbarn skulle födas. Mina päron fick veta nästan en vecka efteråt pga ville berätta in person och vi fick tusan inte till det innan. I vecka 9 berättade jag för mina kollegor och runt vecka 12 berättade vi för släkt och vänner. Varje dag på jobbrasten läste jag i alla mina typ 4 gravid-appar om den lilla-lilla bebisen som växte i magen och längtade så det värkte efter att den skulle bli större och låta sig kännas och synas.

I vecka 9 var vi hos barnmorskan, då ändrades vårt BF från den typ sista april/första maj till den 27 april, detta skulle senare ändras om ytterligare… Tänkte skriva att jag sov efter jobbet varje dag, men kom på att det är inte unikt för första trimestern, hehe. Det gjorde jag varje dag genom typ hela graviditeten och förresten innan det också…

Veckorna 13-26
Min mage är i vecka 13-14 fortfarande ganska lätt att missta för att vara min vanliga putmage så jag är fortfarande hemlig för barnen och deras föräldrar på jobbet. Vill vänta till efter RUL innan vi bjuder in resten av världen och sociala medier vilket vi också gör. Den akuta tröttheten avtar typ runt vecka 13-14 och runt vecka 16 känner jag mig riktigt pepp igen på att faktiskt orka göra saker på helgerna o sådär. Min degmage förvandlas sakta men säkert till en gravidkula men det dröjer nog faktiskt ända till typ vecka 22 innan den blir framträdande och sådär hård och typ rund. Första gången jag känner buffar från bebisen är i vecka 20. Samma dag som jag kunde känna buffar från bebisen så kunde också Koffe känna. Det var som att bebisen helt plötsligt bah ”Här är jag, mamma o pappa!” och sen kunde jag känna bebisen varje dag hädanefter. Några sparkar mot revbenen fick jag aldrig, bebisen i magen var ganska lugn och höll mig aldrig vaken om nätterna eller så. Det var mest buffar jag kände och lite kill i ljumskarna. Väldigt mysigt.

Just det, vi var ju på RUL också. I vad vi trodde var vecka 19. Där fick vi däremot vårt bf framfyttat från 27 april till 6 maj. Ganska mycket alltså. Jag var lite nervös där ett tag över att något inte var som det skulle eftersom det diffade en del. Egentligen inte så mycket men just då kändes det supertråkigt att börja om med att precis gå in i vecka 18 igen. HAHA. Så otålig en kan vara. Att få se bebisen på RUL var hur som helst helt magiskt och först då vågade jag tro att det var en (vad vi kunde se) frisk bebis därinne i magen. Den lättnaden som sköljde över så fort monitorn visade det pickande hjärtat. Vi räknade fingrar och imponerades över hur samarbetsvillig bebisen var i magen, den riktigt ville visa upp sig *läser in alla positiva egenskaper som finns*. Jag var hög på livet länge länge efter det. Direkt efter RUL åkte vi och köpte med oss frukostmackor till min mammas frisörsalong som hon precis skulle låsa upp för dagen. Kunde inte hålla tårarna tillbaka, så stolt var jag över att få visa upp fotona på vårt perfekta lilla barn för sin mormor för första gången.

På symptom-fronten all good, sånär som på en vecka där innan jul då jag var kring vecka 20. Helt plötsligt drabbades jag av både utmattning, yrsel, en kräkning och ischias/foglossning. Allt försvann med lite välbehövlig ledighet över jul och nyår!

Vecka 27-40
Veckorna började helt plötsligt gå rätt fort vid tredje trimestern.  Här mådde jag riktigt bra och kände mig så fin i min bebiskula! Om man nu är intresserad av vikt och sånt så hade jag i vecka 29 gått upp 3-4 kg sedan inskrivningen (och vid sista bm-besöket i vecka 38 så landade viktuppgången på ca 8 kg upp totalt. När jag var på återbesök 6 veckor EFTER förlossningen vägde jag två kilo mindre än vid inskrivningen). För mig som alltid vägt för mycket enligt allt vad BMI heter till mina 157 cm så var det en stor lättnad att vikten inte behövde ta massa fokus under graviditeten.

Jag jobbar och kör på t.o.m vecka 31, sedan går jag hem på s.k graviditetspenning. Sen kan man säga att min kropp och knopp vilar ikapp och jag njuter av att ta tupplurar lite när som helst under dagarna men håller mig också sysselsatt en hel del första veckorna av min ”ledighet”. Jag sover superduperdåligt sista 6 veckorna. Min enda riktiga graviditetskrämpa Restless legs blir värre med besked och det är superjobbigt att försöka somna på nätterna eller överhuvudtaget vila på soffan på dagarna. Ligger för det mesta vaken till kl 2-4 på natten och sover kanske i bästa fall 3 timmar i taget innan det är dags att gå upp och kissa.

Bebisen är fortsatt snäll mot både revben och kissblåsor, gör sig mest tillkänna medelst buffar, svepningar under huden och hickor. Gud vad hicka bebisen hade där ett tag. Jag tyckte det var mest gulligt.

De två sista veckorna är jag rastlös till tusen men orkar inte göra något och är väldigt sugen på att få träffa bebisen. Koffe får ”rasta” mig, d.v.s. ta med mig ut på turer i bilen lite då och då. Ganska mysigt är det men det är en märklig tillvaro att 1) gå och vänta på den största smärta du någonsin ska vara med om, 2) att vara med om det mest omvälvande i livet, att bli förälder och 3) vara så himla nyfiken på bebisen därinne i magen att du knappt står ut. Googlade sönder internet och lusläste alla mer eller mindre tveksamma forum för att få veta hur andras förlossningar startade och vilka tecken jag kunde leta efter som skulle möööjligtvis kunna tänkas signalera att bebisen skulle vilja komma ut. Och ut kom bebis, en dag innan bf till min stora lycka och efter en ganska utdragen förlossning. På det stora hela gick den väldigt bra och jag är otroligt stolt över att ha gått igenom en förlossning. Förlossningen tar vi i ett annat inlägg dock!

Att vara preggers alltså. Lite svajigt immunförsvar, rastlösa ben och mördande trötthet var petitesser när det kommer till hur häftigt det var att få bära på sitt barn sådär. Jag har nog aldrig känt mig så speciell, fin och förväntansfull i mitt liv. Jag hoppas att jag ska få gå igenom det igen ❤